I mitten av 1700-talet bodde den namnkunniga kloka gubben i hemmanet Enekulle som tillhörde egendomen Vikaryd. Han besöktes av sjuka och hjälpbehövande från när och fjärran.
Olika historier florerar om hur han hade förvärvat sin klokhet. Geijer-Afzelius berättar i sin Svenska Folkvisor följande version. Gustav Ewald återberättar den i sin bok Kullings härad.
Enekullar´n skulle som liten gosse själv en gång, under det han gick ute i marken, ha mött den vita ormen. Då gossen fattade uti ormen , fick han skinnet i sin hand, varefter ormen försvann. Efter hemkomsten lade gossen ormskinnet i grytan och doppade sedan däruti en bit bröd, varefter hos honom en inre syn öppnades att genomskåda naturens förborgade krafter och på en gång den stora kunskapen meddelades, att använda mineral, djur, örter till läkemedel och andra underbara förrättningar.
Man trodde att den vita ormen höll sig gömd i djupa skogar och att den endast visades sig var hundrade år. Eftersom ormen ständigt var gömd i jorden hade den inhämtad naturens hemligheter.
Lindar var ofta boträd för den vita ormen och därför kom ormen kallas lindorm. Sådana träd, där man trodde att ormen bodde, sågs som heliga. Även ekar, som ej fällde sina löv om vintern, ansågs också helgade åt den vita ormen.
