Foto Martin OlssonI boken "Min stad Alingsås" med fotografier av Karl Åsén stannar jag särskilt upp inför ett fotografi som föreställer Torggatan. Det är vinternatt. Höga snövallar kantar trottoarerna, men det mest anslående är alla neonskyltarna med texter som Berners, möbler och blommor. Som eldskrift i natten lyste neonskyltarna upp många städer. Nu är de flesta borta. Det återstår endast 2000-3000 neonskyltar av de 120 000 somtillverkades under dess guldålder 1924-70.
I en artikel Göteborgs Morgonpost kunde man läsa om en Stockholmsresa 1936 där signaturen Ulixes häpnar över den modernt upplysta staden:
Det glittrar av miljoner briljanter. Ty de oräkneliga ljusskyltarna och lamporna återglimma i de skvalpande vattendragens speglar. Det strålar, sprakar, blänker och blinkar. Hela staden är ett ljushav, en fantastiskt rikt fasetterad välkomsthälsning.
Jag flanerar runt i Alingsås stadskärna på jakt efter några neonreliker. Resultatet är nedslående. Jag finner endast neonskyltar vid biografen Saga, servicebutiken Bon Bon, Hallbergs blommor och First Grand Hotel. Jag tycker att neonepoken är något som också bör uppmärksammas och bevaras till eftervärlden. Den är i allra högsta grad en del av vårt gemensamma kulturarv. Neonskyltarna minner om det tid då det moderna Sverige föddes. 50-talet var dess riktiga storhetstid. Då gjorde de sitt segertåg genom folkhemmet på bred front. Neonskyltarna blev ett uttryck förden framtidstro som kom att råda efter andra världskriget. Vid den tiden var formerna ofta mjuka och runda, gärna utförda i skrivstil. Sagabiografens neonskylt är ett utsökt exempel på detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar