När jag just hade flyttat till Alingsås för drygt fem år sedan fick jag ett mail från en vän i Göteborg som i så här lyriska ordalag skildrar Mjörn och Alingsås:
Under min praktikplats där under förra våren föll jag pladask. Den underbara parken, där jag vandrat och klättrat och strosat. Blickat ut över min favorit bland sjöar, Mjörn, så lockande, mystisk, öppen, inbjudande och återhållsam på en gång. Jag kan inte tröttna på den sjön. Alla dess små öar och vikar. Blandningen av vräkiga lyxkåkar och lågmälda torp utefter dess stränder och en gränslös variation av trädslag, bergarter, konturer. Ett vatten som glittrar stilla, visar bottnen genom klart vatten på vissa ställen. På andra ställen ruvar mörker och stora djup. Dimma och vass sveper in och döljer vikar.
Ett par minuters vandring från parken står man inför valet: Till vänster mot lasarettet och alla dessa vackra, gamla personligt utformade trävillor? Rakt fram för att nå centrums alla sidogator och gränder? Vart är jag? Har jag gått här förut? Vad är detta för hus? Nya upptäckter, nya intryck, allt i lagom format. Staden liknar på något sätt sjön; välkomnande och inbjudande samtidigt som den är försiktigt återhållsam. "Dundra inte fram, se, upplev och upptäck mig bit för bit, med tåtlamod och stillhet". Man vandrar genom tid och rum, genom stilar och stilbrott, genom olika personligheter och smaker. Gårdar och gränder. Ja, Alingsås fick definitivt en mycket stor plats i mitt hjärta också, jag har fortsatt att ibland att ta tåget upp för att uppleva staden, parken och sjön. Dragit med mig min son och vänner upp för att de ska se, bara se och ta in.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar